Flera gånger de senaste veckorna har jag upplevt att veckorna består av måndag och fredag sen är det helg. Jag blev lite bekymrad för det finns så mycket jag vill göra och tiden rinner iväg. Riktigt rädd blev jag när min bror sa att för honom är det höstlov, jullov och påsk. Är detta livet? Vad är det vi väntar på? Lever vi bara upp för helger och lov? Är det ledigheten som uppfattas som mellanrum, då vi kan vara oss själva och njuta av nuet?
Vardagen gör mig blind och jag upplever inte de små mellanrummen av nuet. Jag vill se de små undren oftare. Omgivningarna är bekanta och jag stannar inte upp och låter mig förundras. När jag är på resa så låter jag mig förundras av det nya jag upplever. Det är enklare att hålla tankarna borta när omgivningen är annorlunda och kräver ens omedelbara uppmärksamhet. Då är det kanske inte så konstigt att jag längtar ut till nästa äventyr.
Under några härliga höstdagar har jag upplevt små under i min närhet. Glädjen över en väninna som tar mig med till underbara platser där vi båda kan njuta av nuet. Släppa alla bekymmer för en liten stund och bara vara.
Resorna behöver inte vara långa, bara medvetna för att jag ska uppmärksamma mellanrummen.
