Idag har jag tänkt på helgonen men jag har inte varit i en kyrka och tänt ljus. Jag har varit nära himlen på ett annat sätt. Jag har upplevt en vandring mellan himmel och jord och jag har aldrig känt mig så nära himlen. Det blev en högtidsstund när solstrålarna sken genom molnen och lyste upp sjö och land.
Flera gånger de senaste veckorna har jag upplevt att veckorna består av måndag och fredag sen är det helg. Jag blev lite bekymrad för det finns så mycket jag vill göra och tiden rinner iväg. Riktigt rädd blev jag när min bror sa att för honom är det höstlov, jullov och påsk. Är detta livet? Vad är det vi väntar på? Lever vi bara upp för helger och lov? Är det ledigheten som uppfattas som mellanrum, då vi kan vara oss själva och njuta av nuet?
Vardagen gör mig blind och jag upplever inte de små mellanrummen av nuet. Jag vill se de små undren oftare. Omgivningarna är bekanta och jag stannar inte upp och låter mig förundras. När jag är på resa så låter jag mig förundras av det nya jag upplever. Det är enklare att hålla tankarna borta när omgivningen är annorlunda och kräver ens omedelbara uppmärksamhet. Då är det kanske inte så konstigt att jag längtar ut till nästa äventyr.
Under några härliga höstdagar har jag upplevt små under i min närhet. Glädjen över en väninna som tar mig med till underbara platser där vi båda kan njuta av nuet. Släppa alla bekymmer för en liten stund och bara vara.
Resorna behöver inte vara långa, bara medvetna för att jag ska uppmärksamma mellanrummen.
Tack och lov för att det finns mobiltelefon med larm. Då kan jag skriva in en påminnelse om det jag vill komma ihåg. Har jag lovat någon vill jag inte glömma bort människan som väntar på mig. Men hur känns det för den som jag lovar att jag bara kommer ihåg genom en påminnelse i telefonen. Det blir som föselsedagshälsningarna på Facebook. Ingen vet egentligen när någon fyller år utan Facebook eller någon annan vän hjälper oss att komma ihåg. Är vi så oviktiga för varandra, vad är det som stjäl vår uppmärksamhet? Är det kanske tanken på vad andra ska tycka och tänka om vad vi gör och inte gör.
Jag har kallat mig sökare tidigare. Men nu inser jag att det jag sökte finns inom mig och det betyder väl att jag hittade vad jag sökte. Jag kommer ihåg att jag funderade på de olika personerna jag skulle vara dotter, storasyster, mamma, kvinna, fru, älskarinna, väninna, lärare och så vidare. Jag skulle nog kunna fortsätta lista roller som jag spelat och fortfarande spelar. Jag kommer ihåg att jag visste inte riktigt vem som jag var men nu vet jag att jag är inte någon eftersom det är bara roller och fyller en funktion i den mänskliga världen. I närvaradets dimension är vi oss själva och där finns inga roller. Där möts vi som jämlikar. Ibland händer det att jag gläntar på dörren och vågar släppa in någon men jag är fortfarande fast i mina roller. Idag har jag vågat ut några gånger och det känns så bra efteråt.
Jag är så tacksam för att jag har vänner som påminner mig om att vi är alla kärlek. Det är så lätt att glömma bort att vi alla är förenade. Likaväl som det är lätt att glömma bort att alla har en egen historia och jag kan inte veta varför mina medmänniskor agerar på det sätt de gör. Men när jag hör min vän säga: Jag tycker om henne. Då tänker jag att alla människor har alla goda sidor och det finns någonting att tycka om hos alla. Jag blir så glad inombords när jag märker vilken skillnad det gör på omgivningen när någon står upp för sig själv och pratar med hjärtat istället för egot. Det är mycket lättare för mig nu att hindra tankarna från egot att komma ut som ord. Jag hinner bearbeta tankarna och välja hur jag ska uttrycka mig.
Jag fick mig en tankeställare när jag irriterade mig på hur omständiga människor var. När det var jag själv som var det. Jag började beblanda mig i saker som jag inte behövde och då blev det ännu värre. Jag hann stoppa mig själv och allting blev så mycket lugnare inom och omkring mig.
Livet rusar på i 200 och dagarna går snabbt utan reflektion. Det var var inte riktigt så jag ville att livet skulle bli. Nu när helgen kommer och vardagsstressen stannar upp för ett ögonblick hinner tankarna i kapp. Fortfarande är det flera saker jag vill hinna med men nu låter jag själen vara med. Jag har tackat ja till mig själv genom att lyssna på mig själv och gick hem i tid från jobbat. När jag lyssnade på mig själv var det inte svårt att säga nej till allt som jag kan göra en annan dag.
Stillhet är måttot. När jobbet eller andra saker börja leva sitt eget liv i tankarna påminner jag mig om att uppmärksamma det jag gör just nu. Tanken blir stilla och jag gläds över tacksamheten. Jag kan åter njuta av stunden. Nu har jag återhämtat mig i naturen. Än en gång fick vandringskängorna göra sitt och kroppen fick meditera gående. Sköna underbara turer i fjällen.
Tack alla människor för att ni hjälper mig att komma ihåg. När vardagen kommer är det lätt att glömma det jag varit med om i sommar. Jag har varit med om så mycket och vid ett tillfälle reflekterade jag över hur mycket energi jag måste ha. Nu så förstår jag att jag tillförde massor med energi under sommaren. Men när jag började jobba igen sjönk energinivåerna rakt ned i backen. Det är inte så konstigt för jag tog bort så mycket som gav mig energi.
När jag nu blir påmind om sommarens aktiviteter och hur den ska hjälpa mig att må bättre känns det redan bättre. Jag vet att inom mig finns allt jag behöver det gäller bara att sålla bort det jag inte behöver. Det hjälper mycket att skriva för då kan jag sortera tankarna och sätta ord på det jag känner.
Igår hade jag äran att lyssna på Janesh Vaidya. Det var en energihöjare och inspirerande föreläsning. Ett uppvaknande och ner med foten i backen och ta tag i livet om du vill leva lycklig. Det är upp till mig själv om jag vill vara lycklig för jag väljer mina tankar. Med andra ord ska jag sluta tycka synd om mig själv och inte hamna i offerrollen. Det var precis det jag behövde för att komma ur obalansen jag känner just nu.
Ibland blir det bara för mycket... Det är som om allting måste hända på en gång. Det är inte nog med att jag nyss börjat jobba efter semestern nu ska förkylningen drabba en. Men jag lyckades mota bort den i morse.
Nu känns det som att detta kommer bli ett gnälligt inlägg och sådan vill inte jag vara men just nu känner jag för att skriva av mig alla de tunga tankarna.
Idag var kollegan ledig så med en förkylning runt hörnet och en vikarie var det inte en av mina bästa dagar. Jag lyckades dessutom börja diskutera med äldste sonen så vi kom på kant. Det var nog tyckte jag men då hade inte det värsta drabbat mig ännu. När minstingen sedan kommer hem och berättar att det är jobbigt i skolan och han inte har någon att leka med, då gör det ont i mammahjärtat. Då vill jag bara lägga mig ned och gråta...
På något underligt vis lyckades jag få med mig honom ut på pokejakt och vi hade en mysig stund tillsammans. Jag tog en extra sväng när han inte orkade mer och när tankarna är som tyngst så upptäcker jag denna sten. Då tackar jag de högre makterna som påminner mig om att det finns tröst och framför allt, det finns en väg.
Hur många gånger har jag inte sett en vacker himmel och tänkt att den är vacker. Jag är lyckligt lottad tänker jag, som får se sådana vackra kvällshimlar. Ofta med moln som är upplysta av solen och bidrar till en mycket mer spännande himmel än de jag sett vid Medelhavet då det oftast inte finns ett moln på himlen och solen har alldeles för bråttom ned.
Idag upplevde jag himlen med hjärtat. Helt plötsligt när jag sitter i bilen på väg hem blir jag gråtfärdig. Den är väl egentligen inte vackrare än någon annan himmel jag sett men ändå så känns det som hjärtat svämmar över. Det var en sån härlig stund i ögonblicket som jag redan längtar tillbaka till. Hela kroppen var uppslukad av undret och inget annat kändes viktigt. Det var så skönt att vara där. Jag vet att jag kan uppleva de stunderna oftare än jag gör. Men det är när de överraskar som jag blir påmind om att hitta tillbaka.
Under några dagar har jag uppmärksammat tillfällen som gör mig glad. Nu nä jag sitter här och skriver inser jag hur viktigt det är för att behålla den höga energin och inte falla tillbaka i negativiteten. Igår var jag så glad att jag kunde gå Jägarmilen med äldste sonen och jag tror inte han skämdes för mycket med att gå med sin mamma. Han sa inget, såklart av respekt för sin mamma men han gjorde heller inget annorlunda när kompisarna hälsade på honom. Det var em trevligt att få umgås med honom på det sättet och det gjorde mig glad ända in i hjärteroten. Igår kväll fick jag sedan ägna lång stund med den yngste. Godare unge än så är svårt att hitta. Kvällsmys med fika och prat om hur det går i skolan och hur det har varit de sista dagarna. När han varvar ned på kvällen kan jag sitta vid hans sida och bara vara. Jag känner en så stark samhörighet och kärlek till den ungen så det gör ont i hjärtat. Den mellersta sonen har en förmåga att lysa upp dagen för oss alla. Han har sådan humor så kan kan få oss att se tokigheter i problemen och gå oss att skratta. Jag är så glad att han visar mig hur det är att stå med fötterna på jorden, att vara trygg och inte oroa sig. Samtidigt som han lever i en värld som jag inte har en aning om hur sen ser ut. Han kan befinna sig där och inte mycket lockar honom ur den. Men oftast överaskar han med att vara med och då imponerar han med sina kunskaper och roliga historier. Goda glada unge som testar mitt tålamod, hjärtat svämmar över.
Jag är så tacksam för att jag har dessa glädjeämmen att glädjas åt och tillsammans med.
Jag tror att vi är väldigt bekväma som människor och gör inte saker som är omständiga, obekväma eller nya för oss. Det är lätt att bara följa strömmen och fortsätta i sina gamla hjulspår. Men när jag har börjat trampat nya stigar och ser nya saker så blir det som en drog. Jag vill bara ha mer. En sak som får mitt inre att skakas om det är att sitta i en kyrka och lyssna på musik. En duktig kantor och en vokalist kan rubba ens inre och få känslorna att sitta utanpå skinnet. Själen jublar och jag fylls av tacksamhet. Tacksam för att jag får ta del av musiken och kunna njuta av den till fullo. Tacksam för att jag är frisk och kan välja vad jag vill göra med mitt liv. Tacksam för att har vänner omkring mig som jag kan dela mina tankar med.
För min del är sommarlovet slut. Alla barn får ta det lugnt en vecka till. Dagen bjöd på finväder och det var helt ok att börja jobba igen. Många saker jag oroat mig för men hade också kunnat lämna dem genom att påminna mig själv om att jag ändå ingenting kan göra just då. När jag nu kom tillbaka så var det så mycket som hade hänt och det hade jag aldrig kunna vetat. Med andra ord är jag glad att jag inte lade ned massa tid på lösningar på problem som inte fanns där när jag kom tillbaka. Nu har jag nya frågeställningar att ta hand om men jag skyndar långsamt. Påminner mig själv att ta det lugnt och inte jaga lösningar. De brukar ha en förmåga att dyka upp av sig själva.
Jag märker att jag är ett lugnare jag och hakar inte fast på saker som ännu inte är en realitet. Det känns lugnare och jag tror att den effekten smittar av sig. Det märks ändå att jag är tillbaka i verkligheten där den riktiga träningen sker. Förmågan att vara god och ärlig i alla situationer är en bra målsättning men jag är nog långtifrån där ännu.
Att formulera sig kräver tid. Gärna sammanhållen och inte en stund då och då. Jag har skrivit när det blir lite tid över och litegrann varje gång. Det kan göra reflektionerna djupare eftersom jag får fundera ytterligare ett varv. Men jag känner att jag inte riktigt hinner tänka klart.
Att reflektera över det jag läser i litteraturen blir det en sorts meditativ läsning. Jag läser ett stycke och sedan sitter jag och funderat kring det och det blir några textraderna för att kunna sortera tankarna. Skrivandet följer läsningen. Fast däremellan behövs en stunds kontemplation för att tankarna skall landa.
Just nu har jag en sorgeperiod eftersom boken jag har läst är slut. En anledning att jag vill läsa långsamt, boken får inte ta slut för fort. Den är som en god vän att komma tillbaka till. Den kommer med klokord, glädjetårar och aha-upplevelser. Efter en sådan bok tar det emot att börja på en ny. Jag vill njuta av den ytterligare en tid. Kanske till och med läsa om några stycken som berörde lite extra. Så länge jag har den kvar det vill säga innan jag lämnat tillbaka den på biblioteket så känns det bra. Jag kan gå tillbaka och läsa eller bara vetskapen att den finns i min närhet är lugnande. Efter ett tag kommer suget av att börja läsa någonting annat och då kan jag släppa den senaste boken.
Än en gång kommer det upp avsnitt i boken som jag funderat över för flera år sedan. Men de textraderna kom till mig för jag tyckte de var estetiskt vackra och dessutom skrivna på franska. Jag hade dem uppklistrade på väggen i köket och tyckte om det franska språket men reflekterade egentligen inte vad de sa. Men vid en tidpunkt så slog det mig att det var sanningen som fanns att läsa där, mitt framför näsan på mig och under flera års tid...
Hjärtat har sina skäl som inte hjärnan förstår.
Det som jag upptäckte då var att saker och ting upprepades och jag lade märke till tecken i omgivningen. Då slog det mig att det var jag själv som såg till att det jag behövde kom till mig innan jag själv anade hur det gått till.
När det händer saker som jag inte förstår är det skönt att kalla sig sökare. Det går inte förklara de känslor och insikter som sker inom en. Ibland är det så stort och ibland är det ingenting. Men oftast är det precis tvärtom än vad jag hade trott. Hur länge är jag då en sökare? Nu är jag ingen sökare längre utan har landat och vill formulera mig, det vill säga reda ut alla tankarna och få ut dem ur systemet.
Tack, kära vän att du läser mina tankar!
För många år sedan var det någon som sa till mig: Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv. Jag funderade länge över vad det betydde och vad människan menade. Jag tyckte om det där med att möta sig själv men allt utifrån var så rörigt så jag fick aldrig grepp om det. Sedan föll orden i glömska.
Nu när jag läser Owe Wikström så har han citerat en bit ur Tomas Tranströmers dikt, Preludier II. Det är exakt samma ord. Jag får nu veta vart de kommer ifrån och en förklaring, kanske inte som jag trodde. Inifrån är väl självklart mina tankar och utifrån det jag läser för närvarande och när inre och yttre erfarenheter drabbas samman måste jag bena ut vad som är jag. Jag hade inte kopplat ihop sanningen utifrån med det skrivna ordet utan tänkte den mer som det upplevda, samspel med människor och situationer i vardagen. Men jag känner med åren som gått och all litteratur som jag läst så kan jag hålla med. Vissa saker tar jag till mig, annat låter jag passera. Tack och lov för att det finns så mycket böcker att läsa! Och eftertanken efter en läst bok är som en efterrätt efter en god middag.
Första gången jag gick förbi reflekterade jag inte ens att vad det var. Trodde att det var något som var ofärdigt eller till för de som höll på renovera i närheten. Andra gången såg jag att lådan var hel med glasväggar och en vit bakre vägg och mitt i en ljuslist med rullande text. Jag läste vad som stod och tänkte inte på att det hade någon mening. Den tredje gången så läste jag noga vad det stod "I am running and consuming energy for nothing." Okej en reklamskylt. Nästa gång sökte jag efter information om vem som hade placerat ut reklamen.
Hade vi inte gått förbi fler gånger hade tanken stannat där. Men nu stod lådan vid ett övergångsställe där vi gick förbi minst två gånger per dag. Den hörde visst till konstmuseumet i närheten. Femte gången så tyckte jag det var lite roligt att en ljusramp kunde tala om för oss att den förbrukade energi utan syfte. När vi gick förbi nästa gång började vi diskutera vad den hade för mening och vad vi tänkte, tyckte och hur den påverkade oss.
Jag behövde gå förbi sex gånger innan jag började reflektera över budskapet. Och inte förrän jag fick prata och resonera med någon så kunde jag beskriva med ord hur jag uppfattade budskapet. Det tycker jag säger mycket om hur det ofta är när jag upplever nya sanningar. Det behövs mycket arbete innan de sjunker in och blir mina sanningar.
Vad är din reflektion över " I am running and consuming energy for nothing" ?
Vandringen fortsätter och tankarna likaså. Vi fick en femdagars tur i nationalparken. Vädret var helt fantastiskt och humöret på topp. Ryggsäcken var inte alltför tung trots trangiakök och mat för två i fem dagar. Jag har övade tillit och på att släppa kontrollen. Jag hann tänka mig för flera gånger att jag behöver inte påverka besluten som skall tas utan jag kan helt och fullt lita på min vandringspartner. Det var en otrolig skön känsla att bara koppla av och låta det som sker bli min verklighet.
Vi vaknar tidigt och packar ett frukostpaket. Kvinnan på pensionatet är väldigt stressad. Det är två grupper som ska iväg och alla vill ha en kaffe innan de går. Vi känner av stressen och tycker synd om kvinnan. Då får vi veta av dem som varit där tidigare att hon är likadan när det är två gäster. Stressnivån hos mig lägger sig och jag ser fram emot vandringen som idag bara är 10.5 km. Eller hur, bara! Halvvägs stannar vi och äter vår frukost och sedan följer vi resten av leden inne i Santiago. Utan att jag fattar det är vi framme vid katedralen och pustar ut. Men bara en liten stund för nu är det dags att hämta ut våra diplom. Jag är lycklig och en härlig känsla av att jag klarade det infinner sig. Jag känner mig lugn och avslappnad. Vi sitter med på gudstjänsten som hålls för pilgrimer, tar emot välsignelsen och får tårar i ögonen. Vi ser oss om i Santiago gamla stad, lunchar, shoppar och sedan unnar vi oss en taxi till hotellet där poolen väntar. Avslutningsmiddag för gruppen, det känns vemodigt efter alla nya vänner jag fått. Tidig kväll för taxin hämtar redan 05:00.
Kan inte säga att jag har landat efter vandringen. Vet inte om jag kommer göra det. Det känns snarare som vandringen lever kvar. Benen vill gå, kroppen vill ut, sinnet vill ha stillhet och själen vill ha rymd. Jag är hemma hos hjärtat och njuter just nu. Små korta strövtåg i naturen ger energi och jag är mycket tacksam. Jag fortsätter öva på tilliten och nu och då gör samtalen sig påminda. Under vandringen skulle vi lyssna på kroppen och jag gjorde det. Jag hade ont i fötterna och gick långsamt, vilade och tog det lugnt. Dagen efter bestämde jag att gå fortare eftersom det antagligen skulle göra lika ont som att gå sakta. Då sa en vän att jag skulle "lyssna" på kroppen. Det var först då jag fattade. Det är smärtan som talar om att det är något jag behöver få insikt om. När jag känner in vad smärtan försöker säga så komner det. Vilken aha-upplevelse!
Idag vandrade vi i tystnad ända fram till lunch. Temat för dagen var tacksamhet. Under vandringen skapade jag ett mantra: Tack för skorna, tack för min friska kropp, tack för att jag känner smärta, tack för att jag får uppleva detta och tack för att jag är här. Det är otroligt rogivande att vandra tyst och inte prata bort möjligheten till att utforska sig själv. Det är spännande vilka tankar som kommer upp och hur mycket huvudet går igång på. Det var bra att ta till tacksamheten när tankarna började vandra bort. Lunchrasten blev till slut två timmar lång och bestod av skratt och åter skratt. Lite omelett och glass och när det var dags att gå var det segt i benen innan vi kom i gång. Men det bästa på hela dagen var eftermiddagens samling. Då fick vi massera varandras fötter och det var otroligt skönt.
Idag har vi vandrat 22 km i underbar terräng. Härligt att få prata med nya människor och om viktiga saker. Det är underbart att prata med olika människor för samtalen blir så olika. En liten stund har jag promenerat själv. Jag vet att det är jobbigt för att då förmanar mig själv för både det ena och andra. Under eftermiddagen hade vi reflektioner från vandringen och det var härligt att lyfta motstånd som kom upp och få hjälp att vända på energin så den gör gott istället.
Nu har vi samlat hela gruppen och är på väg till Santiago de Compostela med Iberia. Därifrån åker vi buss till Sarria och hinner sova några timmar innan vi startar imorgon kl 8:30. Har ingen aning hur det kommer att gå att publicera inläggen. Jag kommer skriva varje dag och publicerar när jag kommer åt wifi.
Det kändes jättebra att träffa alla och kursledningen har gjort ett bra planeringsjobb. Det känns tryggt och bra. Nu gäller det bara att våga möta mina rädslor och släppa taget och kasta sig utför. Redan vid presentationen fick vi tala om förväntningar och rädslor. Jag fick börja redan där. Det är tufft att öppna sig och verkligen säga vad man har på hjärtat. Men efter denna resa/kurs ska jag göra det!
Då var den sista kvällen här. Väskan är nästan packad. Jag funderar om jag ska ha kängorna i handbagaget eller inte... De är alldeles för varma att åka i ialla fall. Men tänk om bagaget skulle försvinna och jag är utan kängor när vandringen börjar. Nej, nu ska jag tänka positiva tankar och låta saken bero inatt. När jag vaknar imorgon så vet jag hur jag ska göra.
Idag har jag packat om alltihop och checkat av med packlistor så allt är med. Vattenkokaren jag tänkte ta med kommer inte med. Den fick inte plats. Jag hoppas att det löser sig ändå... Cash is King, alltså ska euros med till lite lunchmat och fika. Pass och biljett är med. Frågan är om jag ska ta med den extra tröjan eller inte... skön med huvan men jag vet inte ännu... Vilka ilandsproblem jag brottas med....!
Rolf, han har kommit fram till Santiago. Sista biten blev han påhejad. Han trodde att media hade hunnit ikapp honom men självkänslan fick en törn när han upptäckte att det var en tävling med målgång på torget framför katedralen. Pilgrimen accepterar och hittar vägen.
Igår besökte jag St Jacobs kyrka. Det passade bra när jag nu ska gå till Jacobs reliker i Santiago. St Jacobs kyrka vid Kungsträdgården är ett ställe jag alltid brukar besöka när jag är i Stockholm. Förr hade de något som kallades klagomuren. Där kunde man skriva en klagan/bön/önskan och vika ihop pappret och klämma in den i muren och lämna sin bön och gå vidare. Nu kan man ta ett bibelord och meditera över. Förra gången fick jag Heliga Birgittas bön. " Visa mig, Herre, din väg och gör mig villig att gå den." Den passade så bra då och har följt mig sen dess.
Det är ett andrum både i tid och rum att vistas i en kyrka. En liten stunds andhämtning mellan shopping och allt spingande runt sevärdheter. En liten meditation kring ett bibelord som jag tog ur urnan. "Kom du som törstar. Kom, här finns vatten." Jag satt och funderade kring det och tänkte på att törst kunde vara törst på kunskap och i stillhet med mina tankar kan jag hitta kunskapen inom mig. Men i kyrkan stillas också törsten av stillhet för sinnena. Det är behagligt att sitta i en kyrka och uppleva lugnet trots allt stök utanför dörren. Jag blir förflyttad rumsligt som om jag varit på en annan plats. Det är bara fantasin som sätter gränser. Jag befann mig för en stund längs vägen till Santiago men jag såg också älven som stilla flöt fram.
... ska jag ha innan jag åker. Idag var en dag då luften stod still och bara darrade av värmen. Som tur var blev vi väckta av tältgrannen kl 5. De lämnade campingen efter en stunds stuvande. Kl 7 var vi redo och kom ut på en lång promenad och spanade runt i området. Det var härligt att gå när naturen höll på att vakna. Vi skrämde upp några rådjur och fick höra massor av skönsång i träden.
Idag har jag fortsatt läsa Rolfs resebeskrivning och jag fastnade för en mening som jag måste citera: Det ingår i en vandrares mentala träning att anpassa sig till enformigheten, att vila i den, att acceptera den, att se alla tecken som bryter den. Slut citat. Det skulle passa mig bra att ha som mantra. Nu när jag noterat meningen kommer jag ihåg. Så när väntan känns lång och enformig ska jag acceptera och vila i den när jag ändå för varje stund som går förbereder mig för vandringen.
... vill jag ha innan det är dags för avfärd. Läser om pilgrimsvandringen genom Europa av Rolf Enander och känner mig väl förberedd. Hans söner gjorde honom sällskap några dagar men redan efter två dagar var deras kroppar slut och muskelvärken hade tagit över.
Idag har jag varit men om midsommar på Skansen. Det var ett äventyr i flera bemärkelser. För det första var det mycket mer människor än vad vi hade trott. Det var däremot inte svenskar som var där och firade utan utländska turister. Det var inte lätt att få tag i mat heller och jag kan bli väldigt grinig om jag blir hungrig... inte rolig att var med då, men vem är väl det? Med så mycket människor och all energi det gick åt för att hitta mat blev det ingen dans och det var tråkigt men jag undrar om jag orkat dansa...
Imorgon har SMHI lovat varmt oc då vill jag bara ligga på rygg...
... jag sitter på flyget till Spanien och Santiago de Compostela! Nu händer det saker. En ny vän som jag ska träffa på flyget! Till och med på Arlanda innan vi går ombord. Men snart är vi ett stort gäng som sammanstrålar på Madrids flygplats innan avgången till Santiago. Det känns bra att veta att det är någon som flyger samtidigt från Stockholm.
Idag har jag inte gett mig in i diskussioner utan bara tänkt att om det inte spelar någon roll för mig så blir det jättebra. Summa summarum, det har varit en superdag med möjligheter som vi inte anade från början. Nu har jag bäddat ned mig i sovsäcken på en mysig camping och imorgon är det midsommarafton!
Underbara sommarkvällar vid havet. Det känns som jag redan befinner mig vid regnbågens slut och har hittat skatten. Nu ska jag förvalta och värna om den så den blir kvar hos mig. Alla saker som jag bara tagit förgivet ter sig plötsligt värdefulla och samtidigt ovärderliga. Jag tar tacksamt emot och öppnar upp för kärleken.
Min egen väg är inte utstakad för jag har inte riktigt målet klart. Jag hoppas att vandringen på caminon ska hjälpa mig eller i alla fall hitta riktningen. Det kanske är att hoppas för mycket men min intention är att våga släppa taget och ge mig hän.
Idag har jag övat på att bara vara. Upptäcka lyckan i stunden, en myra kämpande, fåglarnas kvitter, granskottens lysande gröna färg, björklövens susande och kängorna som väntar på att få komma iväg.
Hurra! Jag kom mig ut på vandringstråt. En härlig dag men en tuff klättring, först upp och sen fanns det bara en väg tillbaka. Lugn och ro i sinnet och jag har njutit av naturen. Sverige är verkligen vackert och idag har jag upplevt Höga Kusten på nära håll.
Okej, nu har det regnat 80 mil. Det var en skön natt med regn, forsen och fågelkvitter! Det är otroligt härligt med ljusa sommarnätter när alla smådjur är vakna! Kylslagen morgon men jag har tänkt på att acceptera och se det bästa i allt. Bättre att vara nöjd med det jag har än att vara missnöjd med det jag inte kan få. Jag längtar ut på vandring och om det vill sig väl så blir det så imorgon.
Äntligen på väg söderut och med äventyr som mål. Vi planerar en dag i taget och det är inte alldeles enkelt. Jag har oftast haft varenda vecka av sommaren planerad redan i april. Men jag har bestämt att ta dagen som den kommer och jag får påminna mig själv om att njuta varje stund. Kommer jag dessutom ihåg att vara tacksam kan jag inte begära mer. Just nu försöker jag vara tacksam för att det regnar och att jag ska få höra regndropparna smattra mot tältduken i natt. Jag tror vi kommer sova väldigt gott med den friska luften, smattrandet och älvens brus.
Nu längtar jag efter värmen men jag oroar mig också för att det ska bli för varmt. Det är lättare att klä sig mot kylan antagligen därför att jag född på fjället. Om vandringen hade varat längre än en vecka antar jag att jag hade vant mig vid värmen. Men jag har med mig bikinin för det utlovas poolbad och det kan bli riktigt mysigt. Det är både semester och utbildning i ett. Jag hoppas att jag kommer hem med många erfarenheter rikare och kunskaper om mig själv som kommer fram. Det ska bli spännande att få möta sig själv.
Idag har jag packat och packat upp. Behöver jag det eller inte... När jag var klar vet jag inte om jag kommit nån vart, jo, jag provade min regnponcho. En stor grön sak som luktar luftmadrass och jag ser ut som ett vandrande tält som till och med ser gravid ut! För att ytterligare glädja alla runt mig så har den en fin text på ryggen - Berg- och dalbana går fortare när det regnar!
Nu vill jag börja packa och sätta mig på planet och komma iväg! Men det är ingen idé att packa då får man bara plocka upp grejerna igen eftersom man glömt vad man lagt ned. Högen blir i alla fall större och större och kanske måste jag rensa snart...
Idag läste jag Byron Katies inlägg - Alla negativa reaktioner är väckarklockor som påminner oss om att vi tror på tankar från dåtiden. Jag satt och mediterade kring det och blev rofylld. Det är skönt att tänka på besvärliga situationer och känna Katies ord fångar upp mig i ett skyddsnät.
Nu är det exakt tre veckor innan jag ska vara på flygplanet och på väg! Arrangörerna har bråda dagar att sammanställa allas flygtider. Det blir några timmars väntan på Madrids flygplats men då antar jag att vi är i gott sällskap och har tid att lära känna varandra. Jag försöker tänka att väntan är tid till eftertanke. Den stunden som du är på en plats och det enda du kan påverka är dina tankar. Det kan bli en stunds meditation eller ett tillfälle att prata med nya människor. Jag hoppas att tiden på Madrids flygplats blir en stund av båda delarna.
Packningen börjar ta sig men jag ska packa för äventyr innan och efter själva vandringen också. Åker jag söderut härifrån passar jag på att göra både det ena och andra. Här har det bjudits på storm idag så nu längtar jag verkligen efter riktig sommarvärme. Jag försöker ändå inte bestämma vad exakt jag ska göra. Det är fortfarande öppet vad jag ska hitta på när jag kommer hem från vandringen. Jag bestämmer då vad jag har lust att göra.
När jag sätter mig här och skriver dagens rubrik så blir det väldigt konkret att dagarna går. Sakta tickar det framåt och jag börjar nästan stressa lite för det är mycket jag vill förbereda.
Idag var en sådan dag då lärarjobbet är det bästa jobb man kan ha. Jag har tillbringat dagen utomhus och grillat korv och njutit av naturen. En härlig friluftsdag med glada barn och härligt väder. Dessutom fick vi promenera några kilometer tillsammans.
Det är fredag och jag har tre lediga dagar att se framemot. När jag har tid över vill jag ut och vandra eller lyssna på musik. Jag lyssar gärna på Miten och Deva Premal, både deras mantan men också Mitens röst och texter berör. Jag hade en otrolig upplevelse på deras konsert för precis en vecka sedan. Ett fullt konserthus i Stockholm med människor som delade samma upplevelse och samma OM!! Det var en magisk känsla att få dela detta med så många. Konserten började i tystnad och Deva startade med ett OM och publiken följde med efter det andra så hade jag gåshud och tårar i ögonen. Det var så starkt. Mellan alla mantran satt publiken full av förundran och lyssnade till 1500 andetag! Konserten slutade med att stilla Namaste och lämnade oss alla med en känsla av fullbordan och saknad på samma gång.
