Kan inte säga att jag har landat efter vandringen. Vet inte om jag kommer göra det. Det känns snarare som vandringen lever kvar. Benen vill gå, kroppen vill ut, sinnet vill ha stillhet och själen vill ha rymd. Jag är hemma hos hjärtat och njuter just nu. Små korta strövtåg i naturen ger energi och jag är mycket tacksam. Jag fortsätter öva på tilliten och nu och då gör samtalen sig påminda. Under vandringen skulle vi lyssna på kroppen och jag gjorde det. Jag hade ont i fötterna och gick långsamt, vilade och tog det lugnt. Dagen efter bestämde jag att gå fortare eftersom det antagligen skulle göra lika ont som att gå sakta. Då sa en vän att jag skulle "lyssna" på kroppen. Det var först då jag fattade. Det är smärtan som talar om att det är något jag behöver få insikt om. När jag känner in vad smärtan försöker säga så komner det. Vilken aha-upplevelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar