Rombaksbotten

I sommar planerar jag och sambon att vandra två veckor med tält. Det blir min första långtur. För ändamålet har jag skaffat nya kängor, ny sovsäck och ett nytt uppblåsbart liggunderlag. Redan i julas fick jag en ny ryggsäck i julklapp som var betydligt lättare än den gamla. För att testa utrustningen så beslöt vi oss för en tur på 30 km från Riksgränsen till Rombaksbotten tur och retur.

Jag visste ungefär vart vi skulle gå. Jag hade läst några inlägg på webben men de var några år gamla. Det har hänt mycket i området bland annat har delar av ruinerna till det gamla lokstallet förvandlats till lyxhotell. Men precis bakom lokstallet började rallarvägen som den alltid har gjort. Där klev vi också över gränsen till Norge. Det var inte skyltat så väl och vi höll oss när järnvägen till vi kom fram till Björnefjell. Det har de byggt en ny tunnel under järnvägen så vi tog oss smidigt under och strax efter hittade vi en skylt med "Rallarveien" och kunde fortsätta med vissheten om att vara på rätt väg.

Vi hade startat sent och visste att vi inte skulle ta oss hela vägen ner till Rombaksbotten samma dag. Hungern gjorde sig till känna och det var dags att hitta ett ställe för att laga mat. De norska hyttorna är utplacerade på alla möjliga ställen och det var inte lätt att hitta en plats som inte låg i närheten av en hytta. I flera veckors tid har vi planerat vad vi ska äta. Det har torkats ingredienser till olika vegetariska rätter. Nu var det äntligen dags att prova på riktigt hur de smakar. Först ut var en paprikasås med potatismos. Kryddoften som kom ur påsen var underbar men först skulle blandningen koka upp med vatten. Sedan ska det dra i ca 20 min för att den torkade maten ska komma tillbaka och när det känns som man inte kan vänta längre behöver den värmas innan det är dags att äta. Paprikasåsen fick godkänt och den får följa med när vi ska vandra i sommar.

Linbanans plats

Efter en snabb disk bar det av igen och nu började ögat leta efter  bra tältplatser. Det var inte mycket lättare att hitta en tältplats med alla hyttor och berghällar. Dessutom såg vi skyltar där de varnade för att välja en rastplats med rasrisk. Vi kom till en klippavsats där det under tiden de byggde järnvägen hade funnits en linbanestation. Det var stationen mellan hundfossen och Björnefjell. Det var nästan omöjligt att föreställa sig livet här för mer än 100 år sedan. Det har fraktats material till en järnväg efter fjällsidan där vi idag njuter av utsikten.Innan järnvägen var klar hade linbanan fraktat upp 10000 ton material upp till Björnefjell.




Efter lite kvällsfika på bakat bröd och varm choklad sov vi gott. Den klara luften gjorde sitt till. Efter en grötfrukost bar det iväg nedför berget. Nu skulle vi från 500 meter ned till havsnivå så vi väntade oss en rejäl nedförsbacke. Det var en stor överraskning att det var så lätt att vandra. Vägen var väl
planlagd, serpentinvägar gjorde nedförsbackarna lätta att ta sig utför. Det fanns mycket information
att läsa under vägen så det blev en historisk vandring likväl som en naturupplevelse. När vi startade
vandringen i Riksgränsen hade snön inte försvunnit och inga knoppar på träden. På väg ned till Hundfossen hade björkarna musöron och ju närmare vi kom Rombaksbotten desto mer löv och sommar blev det. Det kändes som att gå genom tre årstider. Till lunch åt vi en grönsakssoppa. Det var fint väder så det blev en extralång paus till och med en tupplur för de som kan somna var som helst:) Jag passade på att läsa på om området och det visade sig att här och i Rombakssbotten hade det funnits skola på den tiden. Undrar hur det hade varit att arbeta som lärare här? Nu var det bara 4.5 km kvar till havet och utför samt alldeles bredvid forsen skulle vi gå.

Det var varmt och skönt, vi började prata om att bada och längtade att ta av oss kängorna. Vi hade upptäckt att det var älgspår på vägen framför och börja fundera om det var en eller flera när vi plötsligt var alldeles inpå honom. Det var en fjolårskalv och han blev nog lite överraskad av oss. Men han var nyfiken och stod kvar och tittade vad vi var för ena. Så äntligen var vi framme! Det blåste ganska friskt annars hade vi nog slagit upp tältet med havsutsikt. Det var fint ordnat på plasten. Nästan en stadskarta över hur husen hade stått här för 100 år sedan så vi kunde gå mellan fängelset och butikerna, bageriet och ned till kajen. De hus som fanns idag var två utedass och en övernattningsstuga.  Till middag blev det en vegetarisk bolognese. Mätt och belåtna var det dags för bad men temperaturen hade sjunkit så jag nöjde mig med en tvättlappstvätt :) Snabbt ned i säcken och en skön sömn lät inte vänta på sig.

Jag sov mycket gott på mitt nya liggunderlag. Jag hade lyxat till mig med en riktig kudde men jag tror inte den följer med senare i sommar på grund av vikten. Det kanske räcker med en klädpåse. Morgonrutinerna vid torrt väder,; häng ut sovsäck på tork och sopa ur tältet :) Det mesta går av farten och frukostgröten på gång. Jag försökte inte tänka så mycket på vandringen tillbaka. Utan bara vara i stunden och njuta av platsen och sällskapet. När vi började gå tillbaka så fick jag be om hjälp med ryggsäcken. Efter två dagar har den börjat skava, men med rätt inställning så blev det mycket bättre. Efter en timmes promenad var vi framme vid Perssons café. Det blev lite förfriskningar där. Men det var inte lika mycket folk som det var på tiden då det begav sig. Då var Persson känd för att langa sprit och caféet var mycket populärt. Vandringen gick lätt uppför och det var behagligt den första biten men när vi började närma oss Hundfossen blev stigningen värre. Det blev en paus i nästan varenda krök av serpentinvägarna. Men sedan var vi också framme på samma ställe där vi åt lunch i går. Det var lite kyligare idag så pausen blev inte lika lång men maten smakade fantastiskt. Vi åt en rödbetsgryta som hette Lunndörren. Recept från en bok som heter Friluftsmat.

Det verkade som min uppfattning om hur långt det var att gå var satt ur spel. I mitt huvud kändes vägen tillbaka mycket lång. Men allt eftersom vi gick kom vi till platser vi  passerat på vägen ned och det var inga långa avstånd. Fortfarande häpnade jag över den fantastiska vägen som vi gick på. Den var knappt synbar och flöt så väl in i landskapet. Ibland mycket smal med träd som vält över och ibland fick vi gå över snö som låg kvar. Men det var en otrolig vandring! När vi passerat stället där vi sovit natten innan började vi få vittring på Riksgräsen och då bestämde vi oss för att ta oss hela vägen hem denna dag. Vi fortsatte tömma på matsäcken. Vi gjorde oss ett mellanmål av bröd och varm choklad. Det smakar extra gott med färskt bröd på fjället. Synd att det väger sin vikt i guld så det blir inte alltför många med oss i sommar. Vi hade haft fint och soligt när vi började gå men nu på hemvägen blåste det upp och regnet hängde i luften. Det var kyligt, det passar bättre när man går men pauserna blir korta. Det var bara packa ihop och vandra vidare. Vi kämpade vidare över Björnefjell och inte alltför lång tid så var vi åter i Riksgränsen. Med nöd och näppe klarade vi det snöblandade regnet. Men vindstyrkan tog i innan vi hann fram. En härlig tur!