Det finns tröst

Ibland blir det bara för mycket... Det är som om allting måste hända på en gång. Det är inte nog med att jag nyss börjat jobba efter semestern nu ska förkylningen drabba en. Men jag lyckades mota bort den i morse.

Nu känns det som att detta kommer bli ett gnälligt inlägg och sådan vill inte jag vara men just nu känner jag för att skriva av mig alla de tunga tankarna.

Idag var kollegan ledig så med en förkylning runt hörnet och en vikarie var det inte en av mina bästa dagar. Jag lyckades dessutom börja diskutera med äldste sonen så vi kom på kant. Det var nog tyckte jag men då hade inte det värsta drabbat mig ännu. När minstingen sedan kommer hem och berättar att det är jobbigt i skolan och han inte har någon att leka med, då gör det ont i mammahjärtat. Då vill jag bara lägga mig ned och gråta...

På något underligt vis lyckades jag få med mig honom ut på pokejakt och vi hade en mysig stund tillsammans. Jag tog en extra sväng när han inte orkade mer och när tankarna är som tyngst så upptäcker jag denna sten. Då tackar jag de högre makterna som påminner mig om att det finns tröst och framför allt, det finns en väg.

En kvällshimmel

Hur många gånger har jag inte sett en vacker himmel och tänkt att den är vacker.  Jag är lyckligt lottad tänker jag, som får se sådana vackra kvällshimlar. Ofta med moln som är upplysta av solen och bidrar till en mycket mer spännande himmel än de jag sett vid Medelhavet då det oftast inte finns ett moln på himlen och solen har alldeles för bråttom ned.

Idag upplevde jag himlen med hjärtat. Helt plötsligt när jag sitter i bilen på väg hem blir jag gråtfärdig. Den är väl egentligen inte vackrare än någon annan himmel jag sett men ändå så känns det som hjärtat svämmar över. Det var en sån härlig stund i ögonblicket som jag redan längtar tillbaka till. Hela kroppen var uppslukad av undret och inget annat kändes viktigt. Det var så skönt att vara där. Jag vet att jag kan uppleva de stunderna oftare än jag gör. Men det är när de överraskar som jag blir påmind om att hitta tillbaka.

Jag blir glad

Under några dagar har jag uppmärksammat tillfällen som gör mig glad. Nu nä jag sitter här och skriver inser jag hur viktigt det är för att behålla den höga energin och inte falla tillbaka i negativiteten. Igår var jag så glad att jag kunde gå Jägarmilen med äldste sonen och jag tror inte han skämdes för mycket med att gå med sin mamma. Han sa inget, såklart av respekt för sin mamma men han gjorde heller inget annorlunda när kompisarna hälsade på honom. Det var em trevligt att få umgås med honom på det sättet och det gjorde mig glad ända in i hjärteroten. Igår kväll fick jag sedan ägna lång stund med den yngste. Godare unge än så är svårt att hitta. Kvällsmys med fika och prat om hur det går i skolan och hur det har varit de sista dagarna. När han varvar ned på kvällen kan jag sitta vid hans sida och bara vara. Jag känner en så stark samhörighet och kärlek till den ungen så det gör ont i hjärtat. Den mellersta sonen har en förmåga att lysa upp dagen för oss alla. Han har sådan humor så kan kan få oss att se tokigheter i problemen och gå oss att skratta. Jag är så glad att han visar mig hur det är att stå med fötterna på jorden, att vara trygg och inte oroa sig. Samtidigt som han lever i en värld som jag inte har en aning om hur sen ser ut. Han kan befinna sig där och inte mycket lockar honom ur den. Men oftast överaskar han med att vara med och då imponerar han med sina kunskaper och roliga historier. Goda glada unge som testar mitt tålamod, hjärtat svämmar över.
Jag är så tacksam för att jag har dessa glädjeämmen att glädjas åt och tillsammans med.

Skaka om sig själv inombords

Jag tror att vi är väldigt bekväma som människor och gör inte saker som är omständiga, obekväma eller nya för oss. Det är lätt att bara följa strömmen och fortsätta i sina gamla hjulspår. Men när jag har börjat trampat nya stigar och ser nya saker så blir det som en drog. Jag vill bara ha mer. En sak som får mitt inre att skakas om det är att sitta i en kyrka och lyssna på musik. En duktig kantor och en vokalist kan rubba ens inre och få känslorna att sitta utanpå skinnet. Själen jublar och jag fylls av tacksamhet. Tacksam för att jag får ta del av musiken och kunna njuta av den till fullo. Tacksam för att jag är frisk och kan välja vad jag vill göra med mitt liv. Tacksam för att har vänner omkring mig som jag kan dela mina tankar med.

Sommarlovet är slut

För min del är sommarlovet slut. Alla barn får ta det lugnt en vecka till. Dagen bjöd på finväder och det var helt ok att börja jobba igen. Många saker jag oroat mig för men hade också kunnat lämna dem genom att påminna mig själv om att jag ändå ingenting kan göra just då. När jag nu kom tillbaka så var det så mycket som hade hänt och det hade jag aldrig kunna vetat. Med andra ord är jag glad att jag inte lade ned massa tid på lösningar på problem som inte fanns där när jag kom tillbaka. Nu har jag nya frågeställningar att ta hand om men jag skyndar långsamt. Påminner mig själv att ta det lugnt och inte jaga lösningar. De brukar ha en förmåga att dyka upp av sig själva.

Jag märker att jag är ett lugnare jag och hakar inte fast på saker som ännu inte är en realitet. Det känns lugnare och jag tror att den effekten smittar av sig.  Det märks ändå att jag är tillbaka i verkligheten där den riktiga träningen sker. Förmågan att vara god och ärlig i alla situationer är en bra målsättning men jag är nog långtifrån där ännu.

Tiden

Att formulera sig kräver tid. Gärna sammanhållen och inte en stund då och då. Jag har skrivit när det blir lite tid över och litegrann varje gång. Det kan göra reflektionerna djupare eftersom jag får fundera ytterligare ett varv. Men jag känner att jag inte riktigt hinner tänka klart.

Att reflektera över det jag läser i litteraturen blir det en sorts meditativ läsning. Jag läser ett stycke och sedan sitter jag och funderat kring det och det blir några textraderna för att kunna sortera tankarna. Skrivandet följer läsningen. Fast däremellan behövs en stunds kontemplation för att tankarna skall landa.

Just nu har jag en sorgeperiod eftersom boken jag har läst är slut. En anledning att jag vill läsa långsamt, boken får inte ta slut för fort. Den är som en god vän att komma tillbaka till. Den kommer med klokord, glädjetårar och aha-upplevelser. Efter en sådan bok tar det emot att börja på en ny. Jag vill njuta av den ytterligare en tid. Kanske till och med läsa om några stycken som berörde lite extra. Så länge jag har den kvar det vill säga innan jag lämnat tillbaka den på biblioteket så känns det bra. Jag kan gå tillbaka och läsa eller bara vetskapen att den finns i min närhet är lugnande. Efter ett tag kommer suget av att börja läsa någonting annat och då kan jag släppa den senaste boken.

Hjärtats skäl

Än en gång kommer det upp avsnitt i boken som jag funderat över för flera år sedan. Men de textraderna kom till mig för jag tyckte de var estetiskt vackra och dessutom skrivna på franska. Jag hade dem uppklistrade på väggen i köket och tyckte om det franska språket men reflekterade egentligen inte vad de sa. Men vid en tidpunkt så slog det mig att det var sanningen som fanns att läsa där, mitt framför näsan på mig och under flera års tid...
Hjärtat har sina skäl som inte hjärnan förstår.

Det som jag upptäckte då var att saker och ting upprepades och jag lade märke till tecken i omgivningen. Då slog det mig att det var jag själv som såg till att det jag behövde kom till mig innan jag själv anade hur det gått till.

När det händer saker som jag inte förstår är det skönt att kalla sig sökare. Det går inte förklara de känslor och insikter som sker inom en. Ibland är det så stort och ibland är det ingenting. Men oftast är det precis tvärtom än vad jag hade trott. Hur länge är jag då en sökare? Nu är jag ingen sökare längre utan har landat och vill formulera mig, det vill säga reda ut alla tankarna och få ut dem ur systemet.

Tack, kära vän att du läser mina tankar!

Två sanningar

För många år sedan var det någon som sa till mig: Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv. Jag funderade länge över vad det betydde och vad människan menade. Jag tyckte om det där med att möta sig själv men allt utifrån var så rörigt så jag fick aldrig grepp om det. Sedan föll orden i glömska.

Nu när jag läser Owe Wikström så har han citerat en bit ur Tomas Tranströmers dikt, Preludier II. Det är exakt samma ord. Jag får nu veta vart de kommer ifrån och en förklaring, kanske inte som jag trodde. Inifrån är väl självklart mina tankar och utifrån det jag läser för närvarande och när inre och yttre erfarenheter drabbas samman måste jag bena ut vad som är jag. Jag hade inte kopplat ihop sanningen utifrån med det skrivna ordet utan tänkte den mer som det upplevda, samspel med människor och situationer i vardagen. Men jag känner med åren som gått och all litteratur som jag läst så kan jag hålla med. Vissa saker tar jag till mig, annat låter jag passera. Tack och lov för att det finns så mycket böcker att läsa! Och eftertanken efter en läst bok är som en efterrätt efter en god middag.

Den vita lådan

Första gången jag gick förbi reflekterade jag inte ens att vad det var. Trodde att det var något som var ofärdigt eller till för de som höll på renovera i närheten. Andra gången såg jag att lådan var hel med glasväggar och en vit bakre vägg och mitt i en ljuslist med rullande text. Jag läste vad som stod och tänkte inte på att det hade någon mening. Den tredje gången så läste jag noga vad det stod "I am running and consuming energy for nothing." Okej en reklamskylt. Nästa gång sökte jag efter information om vem som hade placerat ut reklamen.

Hade vi inte gått förbi fler gånger hade tanken stannat där. Men nu stod lådan vid ett övergångsställe där vi gick förbi minst två gånger per dag. Den hörde visst till konstmuseumet i närheten. Femte gången så tyckte jag det var lite roligt att en ljusramp kunde tala om för oss att den förbrukade energi utan syfte. När vi gick förbi nästa gång började vi diskutera vad den hade för mening och vad vi tänkte, tyckte och hur den påverkade oss.

Jag behövde gå förbi sex gånger innan jag började reflektera över budskapet. Och inte förrän jag fick prata och resonera med någon så kunde jag beskriva med ord hur jag uppfattade budskapet. Det tycker jag säger mycket om hur det ofta är när jag upplever nya sanningar. Det behövs mycket arbete innan de sjunker in och blir mina sanningar.

Vad är din reflektion över " I am running and consuming energy for nothing" ?

Backpacker i Luxemburg

Då är väskan packad igen men för denna gång till Luxemburg City via Bryssel. En liten ryggsäck med det bara nödvändigaste och siktet inställt på att njuta och att göra det som faller på. Jag ska hälsa på en gammal vän som blev som en syster när hon bodde i Kiruna för 20 år sedan.

Det var enklare att boka flygresan via Bryssel och därför bestämde bli att börja där. Vilket visade sig vara samma dag som deras nationaldag! Flyget blev försenat och jag kom till hotellet lagom till sängdags... inte mycket till nationaldagsfirande. Somnade lycklig och tacksam över att ha kommit fram. Under timmarna på flygplatserna så hann jag fundera mycket på tilliten och förmågan att välja vilka tankar som jag har. Oron för att något skulle hända eller lita på att det ordnar sig till det bästa.

Jag har med mig en bok av Ove Wikström, Sonjas godhet. Men precis som under caminon är det fullt upp och det blir inte mycket tid till att läsa. Men vi stannade upp i Urspelt och fick en dags paus och det var skönt för själen att hinna ikapp kroppen. När jag väl började läsa snurrade tankarna igång igen.