Än en gång kommer det upp avsnitt i boken som jag funderat över för flera år sedan. Men de textraderna kom till mig för jag tyckte de var estetiskt vackra och dessutom skrivna på franska. Jag hade dem uppklistrade på väggen i köket och tyckte om det franska språket men reflekterade egentligen inte vad de sa. Men vid en tidpunkt så slog det mig att det var sanningen som fanns att läsa där, mitt framför näsan på mig och under flera års tid...
Hjärtat har sina skäl som inte hjärnan förstår.
Det som jag upptäckte då var att saker och ting upprepades och jag lade märke till tecken i omgivningen. Då slog det mig att det var jag själv som såg till att det jag behövde kom till mig innan jag själv anade hur det gått till.
När det händer saker som jag inte förstår är det skönt att kalla sig sökare. Det går inte förklara de känslor och insikter som sker inom en. Ibland är det så stort och ibland är det ingenting. Men oftast är det precis tvärtom än vad jag hade trott. Hur länge är jag då en sökare? Nu är jag ingen sökare längre utan har landat och vill formulera mig, det vill säga reda ut alla tankarna och få ut dem ur systemet.
Tack, kära vän att du läser mina tankar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar